Jag var ute med Svea och då så kom det en hund så jag bara: - Äh, jag går ner med henne från backen så att hon inte springer till den hunden. Men då var ju jag så knäpp att jag ramlar i den glashala isbacken så jag tappar kopplet och Svea springer till hunden. Asså Svea och den hunden är ju vänner om man säger så, men så började den hunden skälla och nafsa Svea och jag bara rusade upp för backen och typ blir skti sur på Svea. Och jag var fett rädd att dom där barnen som gick med den andra hund skulle bli skit rädda för både mig och Svea. Så när jag kom fram till dom och tog tag i Svea så sa jag: - Asså gud förlåt! Det var verkligen inte meningen. Och dom bara: - Det är okej.

Fett skönt att dom typ inte blev rädda. Men mamma ska typ ändå gå ner och prata med deras mamma och säga att det liksom inte var meningen.

Jag blev fett lack på mig själv. Hur kan man vara så jäkla knäpp?

Visst var det här en intressant ''berättelse'' ?! Eller inte...






Du kan vara allt från ''Söt och gullig till Rolig och knäpp'' Men jag älskar dig ändå!

Dagens TVÅ knäppisar ↑